Renovering av Trissjolle |
Trissjolle typ 1
Segelnummer 569 Tillverkningsår 1963 |
En vårvinterdag 2007 åkte jag och ut till Lidhult för att hämta trissjollen som jag fått ärva. Den låg uppåner i det långa gräset bakom ett av uthusen. Bara att få den på rätt köl krävdes en enorm ansträngning och det skvalpade från flyttankarna när vi till sist lyckades snurra runt den. Efter en stunds letande i uthus och förråd hade vi hittat alla tillbehör, baxade upp jollen på dess kärra och påbörja den långsamma färden in mot Ljungby och mitt föräldrahem. Väl där började jag granska konditionen på båten lite noggrannare, det stod snart klart att det skulle bli många timmars arbete innan jag skulle kryssa fram över vågorna.
Hela den första året gick åt till renoveringen och det blev flera turer mellan Ljungby och min dåvarande bostad i Malmö det året. Ambitionen att hinna segla den en gång säsongen 2007 gick inte i uppfyllelse men den stod åtminstone trä- och plastfärdig en bit in på hösten och jag kunde ägna vintern åt det tidsödande arbetet att olja in alla trädetaljer. Sedan en vår med lackning och montering av beslag mm. Sommaren 2008 var det så åter segelpremiär för Trissjolle 569 som vid denna tidpunkt hunnit in på sitt 45:e år.
Det blev ytterligare två sommars segling på Bolmen innan jag fick ner båten till Malmö 2011 och lite tuffare segling kring Öresundsbron. I samband med min flytt till London hamnade trissen åter i Småland och seglades under sommaren 2013 av min bror på Stensjön öster om Ljungby.
Hela den första året gick åt till renoveringen och det blev flera turer mellan Ljungby och min dåvarande bostad i Malmö det året. Ambitionen att hinna segla den en gång säsongen 2007 gick inte i uppfyllelse men den stod åtminstone trä- och plastfärdig en bit in på hösten och jag kunde ägna vintern åt det tidsödande arbetet att olja in alla trädetaljer. Sedan en vår med lackning och montering av beslag mm. Sommaren 2008 var det så åter segelpremiär för Trissjolle 569 som vid denna tidpunkt hunnit in på sitt 45:e år.
Det blev ytterligare två sommars segling på Bolmen innan jag fick ner båten till Malmö 2011 och lite tuffare segling kring Öresundsbron. I samband med min flytt till London hamnade trissen åter i Småland och seglades under sommaren 2013 av min bror på Stensjön öster om Ljungby.
Renoveringen
Det första jag gjorde var att ta upp ett lite hål i botten för att se hur illa det såg ut med flyttankarna. Och jo, det såg riktigt illa ut. De inplastade plywoodskivorna samt bjälkarna av trä var helt genomruttna. Essingen var i ungefär samma skick, dess limfog hade spruckit och det enda som höll den någorlunda på plats var skruvarna mot skrovet. Många av de andra trädetaljerna var även de kraftigt åtgångna av röta.
Jag började att rensa bort allt från skrovet samt sågade upp flyttankarna i botten av båten. Att återigen göra om den ursprungliga konstruktionsmissen och använda plywood till dessa var aldrig nått jag ens funderade på, lika lite som att åter använda mahogny till alla trädetaljer. Mahogny är förvisso ett vackert träslag men i min mening totalt olämpligt att använda till båtar i Sverige då det inte är frosttåligt. Skulle jag använda mahognybetsad furu? Det var ett alternativ, valet föll dock till sist på ek även om det gör båten några kilo tyngre.
Vad skulle jag då ta mig för med flyttankarna? Detta var mitt största huvudbry med renoveringen. Alla andra moment visste jag att jag skulle klara av även om mina båtbygga kunskaper var lite ringrostiga. Jag ringde en barndomsvän som jobbar med plast. En timme senare stod han där med en isoleringsskiva som blivit över och lovade att nästa dag ta med sig allt jag behövde för plastningen. Så gick jag igång med att rensa bort all gammal gelcoat där den nya plasten skulle fästa. Lagade hål och andra små skavanker på skrovet med plastic padding. Under denna process gjorde jag dessvärre min första generalmiss. Detta då jag måste missat ett hål i centerbordstrumman och det visade sig efter några seglingar att det läkt in vatten i de nya flyttankarna.
Efter ett antal timmars slipning och lagningar var det så till slut dags att skära till isoleringsskivan så den fyllde upp samma utrymme som de gamla flyttankarna utgjort. När det var gjort fäste jag allt på plats med plastic padding.
Under hela tiden sedan jag plockat veck den gamla flyttankarna, tofterna och essingen, hade båtskrovet blivit mycket instabilt, det blev därför nödvändigt att stötta upp hela skrovet för att det skulle hålla den ursprungliga formen.
Nästa dag var det så dags för plastning. Min barndomsvän som kommit med material för detta förhörde sig lite om mina erfarenheter och konstaterade sedan att det var nog best att han stannade och hjälpte mig. En hjälp jag är oändligt tacksam för. Att jobba med glasfiber är inte särskilt komplicerat men det gäller det att ha koll på vad som ska göras då härdningsprocessen går snabbt.
När allt plastarbete var klart var det så dags att ge skrovet ny finish i form av gelcoat på in och utsidan.
Där efter började jag bygga upp stommen till stänkruffen. Då jag inte kunde få tag i någon plywood för utomhusbruk i som var tillräckligt stor, alla standardskivor är två cm för smala, satte jag istället dit en mittfisk.
Generalmiss numer två under renoveringen var mitt val av lim till essingen. Det starkaste limmet jag fick tag i var ett epoxylim. Det har fungerat bra till tofterna, men essningen som det är mer rörelse i vill inte hålla samman. Och då har jag ändå i efterhand förstärkt den med skruvar från båda sidorna.
Det första jag gjorde var att ta upp ett lite hål i botten för att se hur illa det såg ut med flyttankarna. Och jo, det såg riktigt illa ut. De inplastade plywoodskivorna samt bjälkarna av trä var helt genomruttna. Essingen var i ungefär samma skick, dess limfog hade spruckit och det enda som höll den någorlunda på plats var skruvarna mot skrovet. Många av de andra trädetaljerna var även de kraftigt åtgångna av röta.
Jag började att rensa bort allt från skrovet samt sågade upp flyttankarna i botten av båten. Att återigen göra om den ursprungliga konstruktionsmissen och använda plywood till dessa var aldrig nått jag ens funderade på, lika lite som att åter använda mahogny till alla trädetaljer. Mahogny är förvisso ett vackert träslag men i min mening totalt olämpligt att använda till båtar i Sverige då det inte är frosttåligt. Skulle jag använda mahognybetsad furu? Det var ett alternativ, valet föll dock till sist på ek även om det gör båten några kilo tyngre.
Vad skulle jag då ta mig för med flyttankarna? Detta var mitt största huvudbry med renoveringen. Alla andra moment visste jag att jag skulle klara av även om mina båtbygga kunskaper var lite ringrostiga. Jag ringde en barndomsvän som jobbar med plast. En timme senare stod han där med en isoleringsskiva som blivit över och lovade att nästa dag ta med sig allt jag behövde för plastningen. Så gick jag igång med att rensa bort all gammal gelcoat där den nya plasten skulle fästa. Lagade hål och andra små skavanker på skrovet med plastic padding. Under denna process gjorde jag dessvärre min första generalmiss. Detta då jag måste missat ett hål i centerbordstrumman och det visade sig efter några seglingar att det läkt in vatten i de nya flyttankarna.
Efter ett antal timmars slipning och lagningar var det så till slut dags att skära till isoleringsskivan så den fyllde upp samma utrymme som de gamla flyttankarna utgjort. När det var gjort fäste jag allt på plats med plastic padding.
Under hela tiden sedan jag plockat veck den gamla flyttankarna, tofterna och essingen, hade båtskrovet blivit mycket instabilt, det blev därför nödvändigt att stötta upp hela skrovet för att det skulle hålla den ursprungliga formen.
Nästa dag var det så dags för plastning. Min barndomsvän som kommit med material för detta förhörde sig lite om mina erfarenheter och konstaterade sedan att det var nog best att han stannade och hjälpte mig. En hjälp jag är oändligt tacksam för. Att jobba med glasfiber är inte särskilt komplicerat men det gäller det att ha koll på vad som ska göras då härdningsprocessen går snabbt.
När allt plastarbete var klart var det så dags att ge skrovet ny finish i form av gelcoat på in och utsidan.
Där efter började jag bygga upp stommen till stänkruffen. Då jag inte kunde få tag i någon plywood för utomhusbruk i som var tillräckligt stor, alla standardskivor är två cm för smala, satte jag istället dit en mittfisk.
Generalmiss numer två under renoveringen var mitt val av lim till essingen. Det starkaste limmet jag fick tag i var ett epoxylim. Det har fungerat bra till tofterna, men essningen som det är mer rörelse i vill inte hålla samman. Och då har jag ändå i efterhand förstärkt den med skruvar från båda sidorna.
Och sedan
De första turerna jag gjorde på sjön Bolmen gick fint. Sedan kom första prövningen i lite hårdare vind. Den gick mindre bra. När vi kom runt en udde och vinden tog tag fick jag hålla hårt i rodret. Det dröjde inte länge fören det hördes ett brak ifrån aktern och jag kände hur rodret vred sig. Tur i oturen var att medpassagerare var en före detta plastarbetare som gav mig tipset att bygga ett nytt roder av plexiglas. I en ramaffär i Malmö fick jag tre bitar, två tjockare och en som var i samma tjocklek som roderbladet. Sedan var det bara att såga till dem och limma samman plexiglasskivorna och montera på de gamla beslagen. En konstruktion som blev mycket hållbarare än den tidigare i plywood.
När jag sedan fick ner båten till Malmö kom än större påfrestningar. En dag hade en vän med stora segelvanor kommit över från Köpenhamn. Det blåste rätt friskt, men då jag nu äntligen hade en till segla van i båten så vågade jag frästa den hårdare. Vi följde kusten från Limhamn norrut. När vi så var utanför hamninloppet till Malmö och la om för kryss knakade det plötsligt till i masten som strax där på föll. Den hade knäckts rakt av vid fästen till stänkruffen. Det blev att snabbt söka nödhamn i den gamla Kokums dockan. Den mast jag har är inte en originalmast utan en plastmast som mest ser ut som en omgjord flaggstång.
Några dagar senare hade jag laga masten genom att stoppa in en valsad plåt på insidan och sedan plastat med glasfiberväv på utanpå. Dock hade jag inte tagit måttet på omkretsen av masten när jag skulle laga den. Vilket ledde till att jag blev orolig att den skulle bli för tjock och tog därför till för lite på andra hållet. Så nästa gång samme vän skulle med och segla händer därför samma sak igen. Vid detta tillfälle kunde jag lägga på ordentligt med glasfiber samt fördela belastningen mot ruffen bättre. Men få nog bli att skaffa/tillverka en trä- eller aluminiummast så småningom.
Det senaste lite större projektet var att skaffa ett kapell till båten. Jag hade tänkt att även göra detta själv, men då tiden inte räckte till kom jag inte längre än till att göra en mall som i sig fick fungera som kapell under nästan ett år. Men till sist gav jag upp stoltheten och lämnade in mallen till en segelmakare som gjorde ett utmärkt arbete.
Sedan dess har jag också dragit in fallen till både storseglet och focken, samt kicken och tampen för upp dragning av centerbordet, så allt detta går att sköta från mittoften.
De första turerna jag gjorde på sjön Bolmen gick fint. Sedan kom första prövningen i lite hårdare vind. Den gick mindre bra. När vi kom runt en udde och vinden tog tag fick jag hålla hårt i rodret. Det dröjde inte länge fören det hördes ett brak ifrån aktern och jag kände hur rodret vred sig. Tur i oturen var att medpassagerare var en före detta plastarbetare som gav mig tipset att bygga ett nytt roder av plexiglas. I en ramaffär i Malmö fick jag tre bitar, två tjockare och en som var i samma tjocklek som roderbladet. Sedan var det bara att såga till dem och limma samman plexiglasskivorna och montera på de gamla beslagen. En konstruktion som blev mycket hållbarare än den tidigare i plywood.
När jag sedan fick ner båten till Malmö kom än större påfrestningar. En dag hade en vän med stora segelvanor kommit över från Köpenhamn. Det blåste rätt friskt, men då jag nu äntligen hade en till segla van i båten så vågade jag frästa den hårdare. Vi följde kusten från Limhamn norrut. När vi så var utanför hamninloppet till Malmö och la om för kryss knakade det plötsligt till i masten som strax där på föll. Den hade knäckts rakt av vid fästen till stänkruffen. Det blev att snabbt söka nödhamn i den gamla Kokums dockan. Den mast jag har är inte en originalmast utan en plastmast som mest ser ut som en omgjord flaggstång.
Några dagar senare hade jag laga masten genom att stoppa in en valsad plåt på insidan och sedan plastat med glasfiberväv på utanpå. Dock hade jag inte tagit måttet på omkretsen av masten när jag skulle laga den. Vilket ledde till att jag blev orolig att den skulle bli för tjock och tog därför till för lite på andra hållet. Så nästa gång samme vän skulle med och segla händer därför samma sak igen. Vid detta tillfälle kunde jag lägga på ordentligt med glasfiber samt fördela belastningen mot ruffen bättre. Men få nog bli att skaffa/tillverka en trä- eller aluminiummast så småningom.
Det senaste lite större projektet var att skaffa ett kapell till båten. Jag hade tänkt att även göra detta själv, men då tiden inte räckte till kom jag inte längre än till att göra en mall som i sig fick fungera som kapell under nästan ett år. Men till sist gav jag upp stoltheten och lämnade in mallen till en segelmakare som gjorde ett utmärkt arbete.
Sedan dess har jag också dragit in fallen till både storseglet och focken, samt kicken och tampen för upp dragning av centerbordet, så allt detta går att sköta från mittoften.
|
Per Brunskog
Lundtoftegade 35 6th 2200 København Danmark |