Martyrmuseum i Köpenhamn
Vi har hört frågan varje gång de senaste åren när västvärlden blivit angripet av självmordsattentat. Hur kan någon hata vårt öppna demokratiska samhälle så mycket att de vill dö för det? På Martyrmuseum i Köpenhamn breddas frågan och hela martyrbegreppet blir genomlys.
Långt innan museet öppnade, när det bara annonserat att de skulle visa upp den socialistiska Rosa Luxemburgs martyrskap jämte Omar Ismael Mustafa, en av terroristerna alternativt martyrerna från Bataclan i Paris 2015, gick tunga namn från den danska politiska debatten ute och fördömde utställningsidéen. En debatt som i sig visar på utställningens väsentlighet i dagens Danmark där det närmast blivit tabu att försöka förstå den andre, om man lik väl gör det är man en dåraktig vänsterfanatiker.
Den liberale kulturministern Bertil Haarder har kallat utställningen för ”vanvettig” och att de som utfört terrorhandlingar inte ska förstås, enbart fördömas. Haarders partikollega från regeringspartiet Venstre, Diego Gugliotta valde att polisanmäla museet för uppfordran till terrorism. Katrine Winkel Holm ordförande i Trykkefrihedsselskabet, den organisation som högljuddast försvarat Lars Vilks och Jyllandspostens Muhammedteckningar kallade den ”pervers”. Alex Arendtsen från Dansk Folkeparti drog fram nazi-kortet och likställt museet med att skapa ett SS museum som hyllar SS handlingar.
Väl på plats i museet är det svårt att begripa den upprörda förhandsdiskussionen. Här vissas ett brett historiskt spektra av människor som gått i döden för sin tro och övertygelse. En del har blivit mördade, andra har frivilligt valt att avsluta sin jordiska vandring för ett större mål.
Martyrbegreppets mångtydighet blir här uppenbart, hur omöjligt är det inte att finna konsensus om vilken som ska bära titeln. Är det ett ensidigt positivt begrepp och så ifall för vem? I vilka omgivningar uppstår martyrer? Vem har rätt att benämna sina döda trosfrände martyr? Och förstås den brännande frågan, kan man vara martyr om man drar med sig oskyldiga in i döden? Museet ger inga svar, bara ställer frågor.
Olof den helige, Norges nationalhelgon och den som införde den kristna tron i landet, är han martyr eller skulle vi i dag benämna honom en blodbesudlad maktfullkomlig despot? Sokrates som kan sägas dog för sin tro på logik och rationalitet, var han en martyr? Den japanska kamikazepiloten Yukio Seki som förde en vällyckad självmordsattack mot USAs flotta under andra världskriget, var han en martyr? Ja, definitivt med den definitionen och tron som de Japanska soldaterna motiverades med. Sjuttonåriga Tjetjenska änkan Dzhennet Abdurakhmanova som nyårsafton 2009 fick se sin make bli avrättad av rysk militär i parets eget sovrum. Fyra månader senare valde Abdurakhmanova att spränga sig själv på ett tunnelbanetåg i Moskva, där hon tog 40 människor med sig i döden och skadade ytterligare 120. Eller den blott trettonåriga Mohammed Hossein Fahmideh som offrade sitt eget liv för sitt land Iran 1980, när han kastade sig själv under en invaderande Irakisk stridsvagn tillsamman med en handgranat. Den Amerikanska nunnan Dorothy Mae Stang som 2005 blev mördad för sin kamp mot skövlingen av Amazonas regnskog och hennes skydd av skogens invånare, var hon en martyr? Förmodligen inte enligt hennes baneman och andra som har ekonomiska intressen i exploateringen av skogen, men från Vatikanens synvinkel var hon en modern martyr; en kyrka som i sig har blod på sina händer och frambringat åtskilliga martyrskap hos sina motståndsmän. Den Amerikanska självmordssekten Heaven's Gate, nej, de såg sig inte själva som martyrer, de bara övergav sina jordiska kroppar för att fortsätta sin livsresa i rymden. Men samtidigt var detta en handling för att rädda jorden och mänskligheten, deras ledare Marshall Applewhite (Do) var dessutom enligt egen utsaga en rekreation av Jesus, den främste martyren av alla.
Vi har hört frågan varje gång de senaste åren när västvärlden blivit angripet av självmordsattentat. Hur kan någon hata vårt öppna demokratiska samhälle så mycket att de vill dö för det? På Martyrmuseum i Köpenhamn breddas frågan och hela martyrbegreppet blir genomlys.
Långt innan museet öppnade, när det bara annonserat att de skulle visa upp den socialistiska Rosa Luxemburgs martyrskap jämte Omar Ismael Mustafa, en av terroristerna alternativt martyrerna från Bataclan i Paris 2015, gick tunga namn från den danska politiska debatten ute och fördömde utställningsidéen. En debatt som i sig visar på utställningens väsentlighet i dagens Danmark där det närmast blivit tabu att försöka förstå den andre, om man lik väl gör det är man en dåraktig vänsterfanatiker.
Den liberale kulturministern Bertil Haarder har kallat utställningen för ”vanvettig” och att de som utfört terrorhandlingar inte ska förstås, enbart fördömas. Haarders partikollega från regeringspartiet Venstre, Diego Gugliotta valde att polisanmäla museet för uppfordran till terrorism. Katrine Winkel Holm ordförande i Trykkefrihedsselskabet, den organisation som högljuddast försvarat Lars Vilks och Jyllandspostens Muhammedteckningar kallade den ”pervers”. Alex Arendtsen från Dansk Folkeparti drog fram nazi-kortet och likställt museet med att skapa ett SS museum som hyllar SS handlingar.
Väl på plats i museet är det svårt att begripa den upprörda förhandsdiskussionen. Här vissas ett brett historiskt spektra av människor som gått i döden för sin tro och övertygelse. En del har blivit mördade, andra har frivilligt valt att avsluta sin jordiska vandring för ett större mål.
Martyrbegreppets mångtydighet blir här uppenbart, hur omöjligt är det inte att finna konsensus om vilken som ska bära titeln. Är det ett ensidigt positivt begrepp och så ifall för vem? I vilka omgivningar uppstår martyrer? Vem har rätt att benämna sina döda trosfrände martyr? Och förstås den brännande frågan, kan man vara martyr om man drar med sig oskyldiga in i döden? Museet ger inga svar, bara ställer frågor.
Olof den helige, Norges nationalhelgon och den som införde den kristna tron i landet, är han martyr eller skulle vi i dag benämna honom en blodbesudlad maktfullkomlig despot? Sokrates som kan sägas dog för sin tro på logik och rationalitet, var han en martyr? Den japanska kamikazepiloten Yukio Seki som förde en vällyckad självmordsattack mot USAs flotta under andra världskriget, var han en martyr? Ja, definitivt med den definitionen och tron som de Japanska soldaterna motiverades med. Sjuttonåriga Tjetjenska änkan Dzhennet Abdurakhmanova som nyårsafton 2009 fick se sin make bli avrättad av rysk militär i parets eget sovrum. Fyra månader senare valde Abdurakhmanova att spränga sig själv på ett tunnelbanetåg i Moskva, där hon tog 40 människor med sig i döden och skadade ytterligare 120. Eller den blott trettonåriga Mohammed Hossein Fahmideh som offrade sitt eget liv för sitt land Iran 1980, när han kastade sig själv under en invaderande Irakisk stridsvagn tillsamman med en handgranat. Den Amerikanska nunnan Dorothy Mae Stang som 2005 blev mördad för sin kamp mot skövlingen av Amazonas regnskog och hennes skydd av skogens invånare, var hon en martyr? Förmodligen inte enligt hennes baneman och andra som har ekonomiska intressen i exploateringen av skogen, men från Vatikanens synvinkel var hon en modern martyr; en kyrka som i sig har blod på sina händer och frambringat åtskilliga martyrskap hos sina motståndsmän. Den Amerikanska självmordssekten Heaven's Gate, nej, de såg sig inte själva som martyrer, de bara övergav sina jordiska kroppar för att fortsätta sin livsresa i rymden. Men samtidigt var detta en handling för att rädda jorden och mänskligheten, deras ledare Marshall Applewhite (Do) var dessutom enligt egen utsaga en rekreation av Jesus, den främste martyren av alla.
Som representanter för den kontroversiella delen, den del med nutida fundamentalistiska islamister som angripit mål i västvärlden, är det lite förvånande inte Köpenhamns egen Omar Abdel Hamid El-Hussein som framvisas. Han som enligt vissa dog martyrdöden när han sköts av polisen nära Norrebro station, efter att han själv dödat två oskyldiga personer och försökt mörda Lars Vilks. Istället är det tre andra nutida personer som beskrivs i denna del, Mohammed Atta från 11 september i New York, Ibrahim El Bakroui från Bryssels flygplats i år och ovannämnda Omar Ismael Mustafa ifrån Bataclan i Paris.
Det mest påtagliga gemensamma för alla dessa martyrer genom historian är att ingen av dem varit okontroversiell. Samtidigt, för att provoceras av utställningen i sig måste man vara motståndare mot att sanningar kan vara komplexa och mångsidiga. Frågan, hur kan någon hata vårt öppna demokratiska samhälle så mycket att de vill dö för det? är så klart felställd och frågeställaren är uppenbart inte intresserad av att gå utanför sitt eget perspektiv.
Den som förväntar sig att krypa in under skinnet och förstå de enskilda martyrernas val kommer bli besviken. Martyrmuseets styrka ligger i att våga pröva iden, inleda ett samtal om ifall vi kan förstå det obegripliga? Som utställning blir själva museet torrt då det till stor del är textbaserat och i övrigt består av halvtaskiga rekonstruktioner av artefakter som förknippas med martyrernas död. Långt bättre fungerar det när man följer med den guidade visningen, då blir museet en kuliss i en välspelad och välregisserad interaktiv teater.
Martyrmuseum är skapat av scenkonst grupperna: The Other Eye of The Tiger (TOETT) i samarbete med teater Sort/Hvid, och Den Danske Scenekunstskole. här för att redigera.
/Per Brunskog
2016-06-03
Foto: Boris Grimbäck