BOLMENEKA
Bolmenekan är en båtmodel som inte passar in i någon högburen båtbyggarkultur, en primitiv brädeka hopspikad med grova granplankor av bönder och byasnickare. En båt som även inom lågstatuskategorin flatbottnade brädekor framstår grovhuggen och ofta i avsaknad av vackra linjer. Men vars elegans framkommer när den skjuter fram på vattenytan. Med det smala skrovet och de utriggade årfästen för att maximera momentet i årtagen delar den drag med dagens mest tekniskt avancerade tävlingsroddbåtar. En på många sätt unik båtmodel och samtidigt inte, skräddarsy för bolmenkusten och de lokala behoven av en bruksbåt med goda rodd egenskaper. Utifrån Albert Eskeröd kartläggning av båtar i Sverige kan man konstatera att Bolmen är den största sjön i södra landsändan där varken seglande bruksbåt eller avancerat båtbyggande utvecklats. Men bolmenområdet är också i så mycket glesbyggd man kan finna i denna landsända. En gång Finnvedens maktcentrum, idag yttersta ytterområde av Halland, Jönköping och Kronobergs län. I detta försök att rekonstruera båtmodellen och sammanfatta vad jag fått fram kring bolmenekorna har jag gått in detalj på två båtar bevarade från olika perioder. Det är Axel Milds eka som idag ligger i Odensjö hembygdspark, tillverkad runt 1950. Den andra är det så kallade klovaskepet från Önne, i Nordiska Museets samling, en båt som förmodligen är runt hundra år äldre än Milds, av stockeka modell och kan ha långt äldre anor än 1800-talet. Förstnämnda har jag själv mätt upp och studerat, den andra har jag inte fått tillgång till, utan enbart fått förlita mig på befintlig skrift- och bilddokumentation. Paragraph. Klikk her for å redigere.
Min utgångspunkten för insamlandet om bolmenekan bygger på att jag först pratade med den om Bolmen insatta lokalhistoriker och journalist Leif Norrman. Utöver muntliga utsagor, fick jag av Norrman ett par tidningsartiklar han skrivit om Bolmenekan och andra båtrelaterade texter han författat om sjöns båtliv. Jag besökte och intervjuade Gunnar Jönsson i Odensjö som från mitten av 1980-talet tillverkat runt tjugofem ekor, men som också har klara minen från tiden när bolmenekorna låg tätt i sjöns vikar. Jönsson har även pratat om Bolmenekan i Hembygdspodden som radiodokumentär journalisten och producenten Ola Hemström, vid sidan om sin profession på P1, skapar om sin egen hembygd Odensjö. En poddsändning som ger en innehållsrik bild om rollen bruksbåten haft för livet runt sjön. Albert Eskeröd (tidigare Nilsson) var försteintendent på Nordiska Museet i Stockholm mellan åren 1947 och 1970, och den person som försökt sätta in bolmenekan och dess föregångare i ett marint sammanhang. Första gången han uppmärksammade bolmenekan var i skriften: Primitiva Båtar i Småland, från år 1943. I denna text fokuserar Eskeröd främst på klovaskep den form av båt som man bland annat funnit vid Bolmen. Eskeröd menar att detta är en tydlig föregångaren till 1900-talets flatbottnade bolmenekor av sågade brädor och att detta är ett bevis på att det kring Bolmen skett en lokal utveckling från stockbåt till flatbottnade brädekor. Nästa gång Eskeröd skriver om bolmenekan är 1970 i kapitlet om: Inlandets brädbyggda ekor från boken: Båtar – från ekstock till trålare. Han tillför inte här någon ny fakta om båten gentemot sin tidigare skrift, men placerar den i ett bredare sammanhang av bruksbåtar i alla dess former han dokumenterat kring landets kuster och vattendrag. Jag har studerat en mängd foton och ett par uppritningar av bolmenekor och ekor från närliggande vattendrag. Merparten av detta material kommer från Folklivsarkivet i Lund och består främst av dokumentation från 1930-talet. Uppenbarligen har folklivsforskare vid denna tid, intresserat sig för just Finnvedens båtar, då materialet härifrån långt överskriver övriga geografin. Här har jag även funnit en uppritning av en flateka från Bolmen 1873. Andra bilder har jag hittat via Digitalt Museum eller på diverse sidor på nätet. Själv seglade jag intensivt på Bolmen i många år. Jag är båtbyggare och har tidigare byggt två flatekor, dock inte bolmenekor. En erfarenhet som gett mig förståelse av: konstruktionen, byggmetoder och vilka detaljer som är viktiga att fästa uppmärksamhet på. Uppmätningsritningen jag bifogar av Axel Milds bolmeneka hoppas jag kunna fungera som visuellt stöd under läsning. Samt i kombination med texten och foto innehålla all information som behöver för att återskapa båten. Tidigare har jag också skrivit artikeln: Bolmenskepet publicerad i Båtklassiker 2023. Sökandet efter Bolmenekan har gett mig anledning sätta i mig litteratur om bruksbåtar och deras utveckling i Skandinavien. De fragment jag funnit relevanta i förhållande till bolmenekan, är sammanställt i nästa kapitel. En text som utgör en kort introduktion, men ska inte sammanblandas med en vetenskapligt grundlagd text.
Flateka
Flatbottnad eka eller brädbyggd eka som Albert Eskeröd kallar dem, själv har jag alltid föredragit flateka. En annan återkommande beteckning är platteka. I Skåne och Blekinge förekommer namnet kobb som allmän titel för båt kategorin. Besläktade kåb används i delar av Danmark, men mer utbrett här samt i Norge är benämna dem pram. Eskeröd konstatera att de mindre båtarnas historia ligger mer eller mindre i dunkel. Orsaken är inte enbart ointresse, utan hör samman med att dessa båtar inte lämnat många spår efter sig. Små båtar blev upphuggna till ved när de inte längre gick laga eller efterlämnades de till förruttnelse vid strandkanten. De brädbyggda flatekorna har förmodligen varit den vanligaste varianten av små bruksbåtar. Även den med lägst status, då dessa inte krävdes någon professionell båtbyggare. När jag började studerade till båtbyggare i Storebro var snickra samman en flateka, en av de första praktiska uppgifterna, innan vi började bygga de ”riktiga” båtarna. Flatekan har funnits i en enorm bredd av utföranden, kvaliteter och skiftande användningsområden. Några med stävar både i akter och för; de som är flata med speglar i båda ändar; eller som på bolmenekan förstäv och akterspegel. En del paddlas fram; andra ros med åror och de fanns de man staka sig fram i; undantagsvis även någon med segel, av dem också exemplar som fungera på is. Det har funnits flatekor för en man och upp till de pråm liknande färjorna man kunde transportera häst och vagn, likt man gjorde mellan Sunneryd och Bolmsö på Bolmen (bild 28). Även om flatbottnade ekor i första hand förknippas med inlandets vatten, har också båttypen använts vid havet, ofta på platser där det är långgrunda stränder och man vill lätt kunna dra upp båten på land. Ute på öppet hav har man utnyttjat dem till vissa former av fiske, detta med flatekor som exempelvis Doryn som gått stapla uppe på ett större skepps däck och därifrån enkelt sjösättas. En tredje kategori från kustområde har varit för att assistera skepp där det inte funnits hamnar, utan gods och manskap har fått transporteras i land med grundgående båtar. Äldsta Svenska beskrivningen jag funnit av en plankbyggd flateka är från Fredric Henric af Chapman planschverket: Architectura Navalis Mercatoria, publicerade 1768. En inom den maritima världen legendarisk publikation där tidens mest exemplariska och intressanta fartyg och båttyper avbildats. Planschverket innehåller så väl svenska exempel, som fartyg af Chapman studerat på sina resor i Europa och hans egna skapelse. Den flatbottnade ekan faller förvisso utanför kriteriet tidens mest exemplariska fartyg, likväl medtagen och omsorgsfullt avbildad. Det är en skeppsbåt han själv konstruerat benämnd Ekstock. En båt som förvarades uppe på ett skeppsdäck, för att lätt kunna sättas i sjön när fartyget ligger för ankar. Chapman titulering av sin flateka: Ekstock, ger oss en koppling tillbaka till den urholkade ekstocken som flytande transportmedel. Samma etymologiska ursprung finner vi i det idag omfångsrika båtbegreppet: eka eller som det benämns i delar av Östersjökusten öka. Det enda riktiga försöket jag funnit till en kartläggning av flatekorna i Sverige är den Albert Eskeröd 4 ägnar åt dem i kapitlet: Inlandets brädbyggda ekor, i boken: Båtar – från ekstock till trålare. En text som trots titeln handlar mer om kusternas brädekor och en text det nu är över ett halvt sekel sedan den utkom. I övrigt verka det inte producerats många texter om flatekor, varken av marin- eller lokalhistoriker. I Primetiva båtar i Småland målar Eskeröd denna evolution från urgröpt stock som flytfarkost till brädbyggda flatekor. Denna följer utvecklingsfaserna: stockbåt - stockeka - klovaskepp - brädeka. Båtar som alla vid olika tider haft en likartad funktion i vardagen kring mindre vatten. Stockbåten En stock som är urholkad och ofta också fått en yttre form för att röra sig bättre i vattnet. Den kan vara försedd med utanpåliggande timmer för att förbättra stabiliteten eller ha en enkel rad med bord för att öka bärigheten. Den vanligaste missuppfattningen kring stockbåten är att den ensidigt förknippas med stenåldern, men merparten av de stockbåtar man funnit i Sverige är tillverkade efter fjortonhundratalet. I små otillgängliga skogssjöar användes de ändan in på 1900-talet. Ett än mer slående exempel i bolmenekans sammanhang Eskeröd lyfter är de stockbåtar som användes som kyrkbåtar under nästan hela 1800-talet på sjön Åsnen. En sjö sex mil från Bolmen, marginellt mindre, även om Åsnen inte har samma öppna vatten yta och är betydligt grundare. Stockeka En båt där två eller flera stockar är sammanfogade och urholkade går under namnet stockeka. I de enklaste varianterna är stockarna urholkade var för sig och sedan sammanfogade likt en flotte. I mer utvecklade stockekor är stockarna urhålkade så att de tillsammans bildar ett tråg. Man kunde också höja sidorna, akter och förr med tillfogade trästycken, för att på detta sätt öka flytkraften. Klovaskep Namnet klovaskep kommer av att botten består av två urgröpta trästockar, så kallade klovar. Denna botten av stockar är också formad till vad vi idag tänker en båtform: med platt akter och spetsig för. Ovanpå bottenkonstruktionen i aktern har man byggt på med en liten akterspegel, i fören sitter en stäv, mellan dessa är båtens sidor upphöjda med ett bord (bild 8). Gränsdragningen mellan urgröpt stockbåt och byggda båtar, vi om de har en rad bordläggning eller flera. Då klovaskepet bara har en rad, borde den kategoriseras stockeka. Men Eskeröd menar att med klovaskepet relativt komplicerade stäv konstruktion, befinner sig den i ett utvecklingsstadium mellan stockeka och brädeka. I själva verket är det bara två fynd av klovaskep Eskeröd basera sitt resonemang utifrån: det från Önne på Bolmens västra sida och en båt ifrån Sommen, på grännsen mellan Östergötland och Småland. Likväl är det tydligt i dessa fall hur de lokala flatekorna utvecklats från dessa klovaskep, då formen behållits trotts att konstruktionen radikalt förändrats. Flatbotnad brädeka Som vi sett finns det en uppsjö av modeller på flatekor, men det som förenar dem är att botten snickrats ihop av sågande bräder och ges önskad ytterform. Ofta böjer man botten, ger den språng, så att båtens bärighet kommer ligga mitt i båten, medan för och akter befinner sig ovan eller strax vi vattenytan. På bottenplattan placeras sedan stävar eller speglar i för och akter, och sidorna höjs med bordläggning. 5 Den mjuka stockbåten och klinkbyggda båtar Eskeröd nämner inte den mjuka stockbåten i sitt resonemang om flatekans bakomliggande utvecklingsfaser i Primitiva båtar från Småland. Detta är inte är förvånande, då båttypens existens i Skandinavien inte var känd 1943. Inte heller 1970 när han författade Båtar, från ekstock till trålare är kunskapen stor, men sedan dess har det lagts mycket forskning på dessa båtar, särskilt av vikingaskepps museet i Roskildes grundare Ole Crumlin-Pedersen. Även om Eskeröd 1970 helt kunde förstå hur de mjuka stockbåtarna skulle komma ändra historieskrivningen, är hans entusiasm kring att man funnit sådana på skandinavisk mark stor. I mjuka stockbåtar hugger man inte bara ur stocken, man utvidagr den också genom att varma upp trät samtidigt som man pressar ut sidorna. På detta sätt kan man få fram en både lätt och smidig båtkropp från ett sammanhängande trästycke. Bärigheten kan där efter också ökas genom att man sätter stävar i för och akter, och förhöjde sidorna med bord. Efterhand byggdes mer och mer på. I dag verka merparten av forskningen vara inne på att detta är bakgrunden och uppkomsten av de klinkbyggda båtarna. Närmast all plankbyggda ekor, likt övriga båtar i Sveirge ingår i den för Norden kännetecknande klinkbyggnads traditionen. En byggmetod som nu också fått status som immateriellt kulturarv. Här överlappar borden varandra och bildar på så sätt ett trappformat skrov men stor egen bärighet. Detta till skillnad mot Kravelbyggnad där borden sammanfogas kant i kant så man får ett slätt skrov som i högre grad måste bäras upp av båtens skelett i form av spant, bottenstockar, etcetera. Detta är en grovhuggen bakgrund av steg för att komma fram till flatekan. Intressant hade varit att veta när en båt som klovaskepet kunnat kommit till, men det är omöjligt att finna några starka hållhakar i historien. I dag lutar mycket åt att skandinaver redan under tidig bronsålder byggde klinkbyggda båtar som man tog sig via Atlantkusten ner till dagens Portugal med. Förmodligen paddlades dessa och kanske användes någon enkel form av hjälpsegel, även om det inte finns konkreta belägg på att seglet kommit hit upp fören tusen år senare. Rodden beräknar man kommit till Skandinavien runt när vår tideräkning börja, men att det tog ytterligare ett par hundra år innan den var utbredd. En annan viktig aspekt med denna form av föremål är att utvecklingen inte bara behöver gå rakt framåt. Till exempel var stockbåten som mest förfinad i sitt utförande i slutet av stenåldern, när den hade hög status, sen blev den bara mer och mer primitiv till formen även om den levde kvar närmare tre tusen år. Klovaskepet från Sommen, har en stävkonstruktion som var vanlig under tidig vikingatid, Klovaskepet från Önne en modernare.
Sjön Bolmens båtar
Bolmeneka eller bolmenskep, fast uttalas lokalt: bolmaeka, bolmaskepp, jag har även hört bolmabåt. Använder man termen bolmenskep ska det enligt lokalhistoriken Leif Norrman stavas endast med ett ensamt p, en markering av dess status som fejkat skepp. Enligt Norrman ska bruk att benämna dessa primitiva båtar för skep funnits även vid andra sjöar i Småland.1 Beteckningen skepp nämns även återkommande i Lunds Folklivsarkivs material, även om de stavar det med två p och där nämns också språkbruket: ship. När jag pratade med Gunnar Jönsson märkte jag att han använde begreppet krampor för en rad böjda delar på båten: rokrampot för utriggarna; byggkrampor på det jag kallar spantknän; järnkrampor för de hakar som håller samman botten och akterspegelns material. Samma begrepp återkommer till stor del i noteringarna i Folklivsarkivet, varav jag antar att detta varit gängse begrepp kring sjön. Ett annat lokalt ord jag funnit här är båren för bordläggningen2. Här har jag valt att använda beteckningen bolmeneka då mitt huvudfokus ligger på båtens konstruktion och inte på dess kulturella roll. Likaledes använder jag en terminologi på båtens delar jag uppfattar så allmän som möjligt inom nutida båtbyggeri. Bolmenekan utgjorde huvudflottan av bruksbåtar i Småländska sjön Bolmen fram till plastbåtarna tränga ut dem på femtio, sextiotalet. Hur långt tillbaka man byggt brädbyggda flatekor vet jag inte, men det bör höra samman med tillgången till sågade plankor. En uppritning av en plankbyggd flateka från Bolmen dokumenterades 1873 (bild 9). Båten har de signifikanta utriggarna, bordläggningen består av två rader och jämfört med senare bolmenekor ett relativt kraftigt språng. Många gånger har jag hört beskrivningen att man måste kamma mittbena innan man kliver i en bolmeneka, då den är så rank. Likväl sägs den vara sjösäker. Förmodligen är bägge beskrivningarna lika sanna. Det kan synas besynnerligt att man valt att ha en så rank båt på Bolmen, med dess relativt öppna vatten, där sjögången på kort tid kan bli besvärlig, med korta branta vågor. Samtidigt är det logiskt med en båt med extremt bra rodd egenskaper, med tanka på de avstånd man behövde kunna färdas på sjön. Båtens rankheten beror på att båtbotten är exceptionellt smal, vilket och andra sidan är det som gör båten lätt rodd. Instabiliteten är också främst ett problem när man ska stiga i och ur båten men utgör inget överhängande bekymmer när man väl sitter ned och ror. Friborden höga och lutar ganska mycket utåt, vilket gör att även om båten upplevs ostabil krävs mycket för att den ska slå runt. En teori om varför bolmenekan är så smala och ranka kommer Leif Norrman med, i en artikel från Småläningen.3 Han funderar på om de helt enkelt inte ville offra mer än en stock till båtens botten. Detta måste förstås i så fall vara en formmässigt arv från klovaskepet, när botten var av ek. Granvirke, som senare flatekor byggts av är inget som saknas kring sjön, även om skogarna under första halvan av 1900 1 Leif Norrman Farkosten som förbryllar 2 Folklivsarkivet artikel: 12109 3 Leif Norrman Bolmenekan och ekstocken 7 talet inte var alls lika utbredda som idag. Albert Eskeröd utlägger i texten Primetiva båtar i Småland, att båtarnas form vidhölls, trots att byggtekniken radikalt förändrats, berodde på konservatismen på den småländska landsbygden. En mindre tillkrånglad teori är att man med båtar som klovaskepen funnit en funktionell form för dessa vatten det inte fans anledning att frångå. Utifrån det bildmaterial jag haft tillgång till ser Bolmens flottan med bolmenekor varit tämligen homogen. Milds eka ser ut att vara en bra representant för båtmodellen, i alla fall som de såg ut från 1930-talet och fram till 60-talet. Merparten verka varit mellan fem och sex meter. Några lite bredare, men generellt extremt smala. Slankhet har gett upphov till båtmodellens mest karakteristiska kännetecken utriggarna. I en smal båt som denna skulle man inte kunna ge mycket kraft i årtagen om årtullarna satt på relingen, likt de gör på de flesta andra roddbåtar. Därför har årornas vridningspunkten kring tollepinnen4 placerats lite mer än en halv meter utanför båtkroppen; på utriggare som ser ut som vingar. En annan term jag sett för anordningen är utliggare, lokalt kring sjön har de omnämnts som roddkrampor. Trotts enträget letande och efterfrågande i olika båtbyggarforum har jag inte funnit utriggare i denna extrema variant på andra båtar i Skandinavien. Där jag funnit dem på andra bruksbåtar i Skandinavien har de stucket runt en decimeter ut från relingen, men på bolmenekorna är det runt sextio centimetermen. Det är dock inte enbart bolmenekorna, i det forna centrala Finnvedens 1930-talet, finner man dem på flatekor av alla de slag. I mitt bildmaterial går det att utskilja några huvudkategorier av utriggare: Vanligaste varianten ser ut att vara de av trä och med beslag av järn (bild: 13 - 14) och som exempelvis sitter på Milds eka. En annan variant bygger på samma V-form, men tillverkade helt i metall (bild: 16); en hästskoformad i metall förekommer också (bild: 15 och 10 - 11). Vid mindre vattendrag i trakten runt Femsjö väster om Bolmen, har jag funnit flera ekor med en simplare träkonstruktion som utriggare. I dessa båtar ligger en roddtoft som är långt längre än båtens bredd uppe på relingen. Från toftens ytterände och till relingen, antingen bakom eller framför roddaren har man på tvärs fäst en planka som tollapinnen sitter i (bild 17 18). På de två båtarna från 1800-talet ser utriggarna lite annorlunda ut. Utifrån den enkla skissen på flatekan från 1873 förmodar jag att den, likt Eskeröds beskriver om klovaskepets rigg, var fast monterad och inte gick fälla in i båten. Riggen till klovaskeppet består av två självkrökta trästycken av ek som bildar en mjuk båge. På uppritningen finns inget som tyder på att de störtats nedåt (bild 8). Ett par utriggare med samma form hänger i hembygdsparken i Odensjö (bild 19). Detta par har dock förmodligen varit löstagbara, utifrån hur jag tolkar deras relingsbeslag. Flatekan från 1873 ser ut att vara byggd av fyrkantiga reglar, i en trekantig form och med störtning nere på fribordet (bild 9). En intressant detalj på denna skiss är den planka med ett hål i som sitter på själva åran. Hålet är till för att träs över tollapinnen. Samma sorts fäste på åran går också se några av de enklare flatekorna från trakten av Femsjö på 1930-talet (bild 20). Årorna på bolmenekan har en form som idag sticker ut, med den extrema förtjockningen som fungerar som motvikt och ge balans åt åran. Balanserade åror av detta slag verka dock varit ordinära under första hälften av 1900-talet, åtminstone i Smålands inland och på forsbåtar i Norrland. Jag har också hört att de skålformade roddbladen skulle karakterisera bolmenekan. Skålformen går att ana på de åror som finns i Odensjö hembygdspark, även om det mesta av kanterna är utslitet. Också på några bilder av bolmenekor syns formen tydligt (bild 1) och på skissen från 1873. Om skålformen 4 Det verka finnas en rad lokala varianter på ordet tollepinne. NE anger också tollpinne [tål`-] , andra varianter jag funnit är: tullpinne, tullapinne och tollapinne. 8 varit vanligt på bolmenekor, är detta förmodligen inget som utskiljer dem från andra båtar i sin tid, då inte Eskeröd och Folklivsarkivets folk notera årornas form. En annan detalj jag bara känner till från bolmenekan, är hur nedre bordraden på var sida båten går samman i en spets, ibland i linje med förstäven och ibland ett par centimeter framför. En konstruktion jag återkommer till i stycket om Axel Milds eka. Den sista som haft en småskalig produktion av bolmenekor är Gunnar Jönsson i Odensjö. Han startade som pensionär och efter tröttnat på de moderna ekornas urusla roddegenskaper. Jönsson som på senare år uppmärksammats i en rad riksmedia efter byggt sin egen likkista var också oortodox och experimenterade när han byggde ekor. Även om han utgick från de gamla ekornas grundform, kopierade han inte, utan fann egna lösningar. De ekor han tillverkad gjorde han lite bredare och därmed stabilare; prövade lite olika metoder att klinka samman borden; använde mer behändiga virkesdimensioner; och försåg två ekor med dubbla årpar. I Ola Hemströms hembygdspodden bjuder Jönsson på några historier om bolmenekans användning. Han berättar om hur folk fick ro tur och retur de tio kilometerna över den öppna delen av Bolmen som kallas Storsjön och sedan cykla lika långt, för att tillkalla läkare i Ljungby. Om hur hästar kund försöka klättra upp i båten när de skulle föras ut till öarna på sommarbete. I unga år hade Jönsson sett Axel Mild bygga bolmenekor i Odensjö. Detta hade inte var Milds huvudsakliga levebröd, men han byggde ett par båtar om året. Enligt Jönssons utsaga var Mild ensam om att bygga ekor på den sydöstra delen av sjön. Utifrån hans berättelse kan man ana att det var snickare och bönder som hade hantverket som extrainkomst.5 Flest och bäst ekor snickrades enligt Jönsson på Bolmsö. När jag samtalade med Gunnar Jönsson berättade han att det på sjön i hans barndom även existerade en bredare variant av eka för timmertransporter till sågverken. Denna form av roddpråmar har jag jag funnit på foton från sågverket som låg i Bolmen samhälle. Även färjetrafiken mellan Sunneryd och Bolmsö utfördes med en liknande roddpråm fram till 1927. Jönsson nämnde även att intilliggande sjön Vidöstens ekor hade samma form som bolmenekorna, men var mindre. En beskrivning som bekräftas av en notering till ett foto i Folkminnersarkivet från denna sjö: ”Den är alltså avsevärt mindre än vad som är vanligt i Bolmen. Vad Vidöstern beträffar är båtar av omstående typ de vanligare. De är kortare och klumpigare än den extrema bolmenbåten.”6 På de än närbelägna sjöarna Kösen och Unnen får jag intrycket att likheten med bolmens är än större. Möjligt de var byggda av båtbyggare här ifrån. Den homogenitet som syns på Bolmen upphör tydligt ju längre bort man kommer från sjön. 5 Jag har bara funnit namn på två andra båtbyggare, båda aktiva på 1930-talet: Jakobsson i Perstorp på Bolmsö och 6 Båt från Dörarp, Vidöstern. Arnr: 6673 Folklivsarkivet i Lund
Klovaskepet från Önne
Äldsta beskrivningen på båtar som känneteckna Bolmen ger etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i boken Wärend och Wirdarne, utkommen 1863. Vrängorna två par av ek. Köl av ek, 9 aln långt för att kunna taga 3 böljor. Botten av tvenne hopfogade ekstockar, kluvna och urholkade inuti. Litet runda inunder botten, litet skråade uppför i änden. På sidorna blott en enda hög planka. Tullarna vila på ¾ aln utstående krampor. Liksom vingar. Båtens bredd ¾ aln i botten. På årorna klossar, långa vingliga. Årorna vid pass 6 alnar. Tullarna ½ aln höga.7 Illustrationen till denna text är fascinerande i sig men säger mer om illustratörens kreativitet och okunskap om båtkonstruktion, än om båten Cavallius ämnade beskriva (bild 29). En konstruktions detalj jag inte kan erinrad mig särprägla en enda båt är spantknäna, likväl är det dessa vrängorna Cavallius inleder sin redogörelse om båtens form med. Än mer förivrande är uppdelningen mellan båtens köl och botten, då det inte alls borde finnas någon köl på denna båt. I övrigt stämmer beskrivningen in på klovaskeper från Önne, även om måtten avier en del. Cavallius beskriver en 9 aln lång båt, vilket motsvarar 5,3 meter och Önne båten är 4,7. Årorna avier i motsatt riktning, Cavallius är 3,6 meter, medan båten från Önnes åror är strax över fyra meter. Bredden på botten i Önneskepet har jag inte fått fram, bara att båten som bredast är 122 centimeter. Utifrån uppritningen som finns på klovaskepet, borde den vara bredare än de 45 centimeter Cavallius beskrivning motsvarar. Samtidigt känns det som Cavallius mått är tagna på en höft. Att bolmenekan skulle rida på ”tre böljor” som Cavallius skriver - vara tre bolmen vågor lång, är något jag ständigt hört i lokala skildringar. En myt varje sjökunnig person finner förbryllande eller snarare skrattretande. Leif Norrman spekulerar om talesättet härstammar från just etnologen Cavallius besök vid sjön. Att det var något en båtbyggare slängde ut sig, när denna inte hade något svar på Cavallius märkliga frågande. Sedan har tre vågs uttrycket levt vidare. Säljaren av klovaskepet var: Anders Johan Palm på Önnekvarn, några kilometer norr om Odensjö på vägen mot Södra Unnaryd. Byn Önne ligger mitt på länsgränsen och delas av Önneå. Kvarnen i Hallands län, medan grannhuset på andra sidan ån tillhör Kronoberg. Önneå är inte mer än några hundra meter lång och rinner ifrån Unnen till Bolmens västligaste utpost längst in i den närmare halvmilen djupstärkta Skeppstockaviken. 7 Citatet är plockat ur: Bolmenekan och ekstocken, Leif Norrman. Jag har inte funnit fram till det i Cavallius originaltext. 10 I Nordiska museet inköpsförteckning beskrivs Önne roddbåt som genomsnittlig form för Bolmen och omkringliggande sjöar. Någon ålders datering av båten har aldrig utförts, men av handlingarna framgår att båten köpets 1892. Då museets uppdrag, att inskaffa diverse bruksföremål, inte var för dokumentera senaste trenderna i landet, utan föremål från en kultur som håller på att försvinna. Där av kan man anta att båten redan då var gammal, av en typ som höll på att gå ur tiden och som vi redan sett, hade det på Bolmen funnits plankbyggda flatekor i minst tjugo år, förmodligen mer. Klovarna Botten består av två stockhalvor av ek, vilka yxats ut till ett tråg. Det så kallade klovarna båtens namn härstammar från. Yttersidorna på denna botten höjer sig runt en decimeter upp och i ändarna är mer material kvarlämnat för att där kunna bära förstäv och akterspegel. De två ekstockarna som bildar båtbotten är sammanfogade med inborrade tränaglar och hålls därtill samman av islagna järnhakar. Bordläggningen Båtens bordläggning består av ett brett furubord på var sida. Bägge borden är skarvade på mitten, men med olika former av skarvar, vilket tyder på att minst ett halvt bord bör blivit utskiftat under båtens livstid. Borden är fästa med klinkböjda spikar mot båtbotten och med tränaglar mot spanten. Om borden är sågad ur stocken eller utkluvna och formade med yxa, framgår inte av Eskeröds beskrivning. Spantknän Bordlägningen hålls upp av två spantknäna på var sida, vilka är tillverkade av självkrökt ek. Enligt Eskeröd utsaga är två av Önneskepets originalknän utbytta och de nya är tillverkade av furu. Förstäven Stäven består av tre delar, som sitter i lager på varandra. Ytterst trästycket föröver är en trekantig skyddslist av ek som även täcker bordläggning och bottens ändträ. Den mittersta stäven är den bärande och består av ett rakt trästycke, fäst med en rak skarv ovanpå botten. Stävens lilla vinkel framåt är sålunda i formen av båtens botten och inte stävämnet. Denna bärande stäv har förmodligen likt på de senare bolmenekorna stuckit upp en bit ovan bordläggningen, men överdelen har ruttnat bort och när båten uppmättes slutade den i jämnhöjd med relingen. Innersta delen av stäven består av ett grövre stycke furuträ. På insidan av båten är detta stycke lite urholkat. Enligt Eskeröd har inte denna del någon större bärande funktion, utan han spekulerar i om den tillförts för att täta båten kring stäven. Stäven och bordläggning hålls samman av två kraftiga järnband, liksom överkanten av akterspegeln hålls ihop med relingen av ett järnband på var sida. Just stäven är något som markant utskiljer Önneskepet från sin släkting uppe i Sommen. Sistnämnda kallas också för att rotskep, med anspelning på den kraftiga krökta fururot som stäven här består av och som ger dessa båtars sin karaktär. Stävkonstruktionen på rotskepen är i stort sätt de samma som de tidiga vikingaskeppens uthuggna stävar. Till skillnad mot Önneskepet är inte bordläggningen på dessa tidiga Sommaskepen fäst direkt på utsidan av stäven, utan ansluter till denna med vindor. Korta bord som bildar en övergång mellan stäv och bordläggning. 11 Sammanfogning Spanten, stäven och akterspegeln är likt med bordläggning fästa i botten med tränaglar. Akterspegeln stabiliseras genom en nedfasning i båtens botten. Fogen mellan bottenhalvorna är drevat med nöthår och tjära, medan alla andra anliggningsytor är tätade med en form av grov väv. Utriggarna Riggkonstruktionen till årorna på Önneskepet ser på uppritningen ut som de riggar som hänger på väggen bakom Milds eka i Odensjö hembygdspark (bild 19). Två lätt krökta trästycken som fäst samman på mitten med en skarv. Eskeröd beskriver att på klovaskepet från Önne är riggen inte uppfällbar utan är spikad fast i spant och reling. Årorna är inte medtagna i den uppritning som finns av båten och det är svårt att göra några som helst bedömningar av dem på det foto som finns av båten (bild 7). Det går därför inte säga hur årorna är fästa runt tollapinne på utriggningen. Årorna är mycket långa i förhållande till båtens längd: 4,05 meter. Enbart 67 cm kortare än båten i sin helhet. Vad för slags träslag som använts till Önneskepets åror nämns inte, men jag antar att det är som mest brukligt gran. En lite intressant avvikelse med Önneskepet är att den som ror sitter extremt långt fram i båten, cirka en meter från förstäven trots att båten i sin helhet är 4,67 meter.
Axel Milds Eka
I Ola Hemströms text om bolmenekan Tre vågor lång, bygger på intervjun han gjorde med Gunnar Jönsson till Hembygdspodden står att båten är skänktes till hembygdsparken av en Isak Persson i Skinhult och att den ska vara tillverkad på 1940-talet. När jag pratade med Jönsson var han lite osäker på dateringen och menade att det även kunde vara i början av femtiotalet, varför jag valt dateringen cirka 1950 på min uppmätningsritning. Enligt Jönsson är båten byggd av granvirke, inklusive årorna. Medan spantknän och stäven är av självkrökt ek, alltså ek vars fiber följer formen på dessa krökta delar och därför inte lika lätt spricker. Virke som man ofta finner där trädet förgrena sig från stammen eller i rotknölen. Botten På Milds eka består botten av två sammanfogade plankor som hålls ihop med järnhakar, i drivna både uppifrån och underifrån (se uppritning och bild 24). Jönsson förmodade att hakarna var allt Mild använde för denna sammanfogning och inga tränaglar likt vi sett på klovaskepet. Plankorna är hela tre centimeter tjock. Botten är som bredast vid aktre spantparet där den mäter 54 centimeter. Min uppskattning är att språnget i botten på Milds eka är cirka 10 centimeter, utan att haft möjlighet att exakt mäta upp det. Enligt Jönsson tyngde Mild ned båtbottnen med stenar för att böja denna under byggprocessen.8 Något som måste krävts rätt många kilo sten, med tanke på virkets dimensioner. Om jag mins rätt, nämnde Jönsson att han själv använde en stör från taket, för att pressa ner botten under byggprocessen, likaledes har jag gjort när jag byggt flatekor. Att en flatbottnad båt har språng, alltså att botten är konvex nedåt gör man för att få den största lyftkraften i mitten av båten. Samtidigt som inte båten går lika lätt in i vågor i fören och släpper vattnet bättre i aktern. Språnget i botten påverkar i sin tur språnget i relingen, vilket är avgörande för båtens visuella uttryck. Generellt är språnget ganska litet på bolmenekorna vilket givit upphov till att de ofta har en relativt oeleganta fysionomi, vilket också Eskeröd noterat. Men likt andra omdömen av detta slag från Eskeröd blir jag lite tveksam till hans utgångsmaterial. Vist är det inget extremt språng på någon bolmeneka, men finns ändå exemplar där relingslisten svänger i en rätt elegant båge mot för och akter (bild 5). Milds eka har vid renovering försetts med en extra botten av spontade plank under den ursprungliga botten (bild 21). 8 Hembygdspodden, #6: Berättelsen om bolmenekan 13 Bordläggning Sidorna på Milds eka består av tre breda och kraftiga bord på 24 x 220 millimeter, vilket är markanta dimensioner för en så liten båt. Borden är satta så att de överlappar varandra, det vill säga båten är klinkbyggd. Att dela upp fribordet i tre bord verkar också varit det vanligaste på bolmenekorna, även om jag funnit några med fyra bordlägningsrader och att ekan som ritades upp 1873 bara hade två bord. I överkant och utanpå på översta bordet är det satt en kraftig relingslist 24 x 80 millimeter. Det enda stället som Mild har fasat samman borden är mellan bord-rad två och tre i stäven. Detta så att tredje borden hamnar parallellt ovan numer två, och inte gå om lott som på resten av båten. Den fas han används kallas snedsfas (se uppritning), en långt mer avancerad fas än den raka fasen som bruka användas för detta ändamål. På samma sätt är det också brukligt att fasa borden i aktern inom båtbyggeri, så att akterspegelns sidokanter blir raka, vilket inte är gjort här. Att bordläggningen är tillverkad av så grovt virke samt att borden är klinkade med en relativt bred överlappning, har gjort att man kunnat reducera flera förstärkande element liknande båtar ofta har: här är inget knä som förbinder botten med akterspegel; stäven har en väldigt liten anliggningsyta mot botten, trots att här sammanstrålar flera av de krafter båten utsätts för; vanligt är även att man sätter in en stävkraft, ett trästycke som binder samman stäven med överkanten på det översta bordet på var sida av båten. Mycket tyder på att man i bolmenekor hade lösa tofter, vilka inte stabiliserande skrovet. Förstäv Milds bolmenekans stävkonstruktion är fascinerande i både sin simpelhet och originalitet. Själva stävvirket är nästan helt rak, förutom en minimal utsvängning i botten (bild 24). På en uppritning av en eka gjord 1934 i den del av Odensjö socken som vänder mot sjön Unnen, kan man se en förstäv med annan karaktär. Här är stävämnet vinklat i 120° och med en betydligt större anliggningsyta mot botten. (bild 12) Eskeröd beskriver bolmenekornas utseende med: nästan lodrät förstäv.9 Vilket är ett omdöme som inte är rättvisande generellt i förhållande till mitt tillgängliga bildmaterial. Förvisso är det inga av dessa som har någon extrem vinkel och variationen är stor, men många vinklar sig framåt i cirka 135° likt stäven på Milds eka. Som tidigare omnämnts slutar nedersta borden några centimeter för om stäven på många bolmenekor, också på denna. För att få dessa bord att gå samman i en spets har Mild gjort in hakningar i stävämnet, som här av är betydligt tunnare på denna del än i höjd med de två övre bordläggningsraderna. Vilket gör att stävämnet är dolt framifrån av nedre raden bord men inte av de övre (se uppritning). När jag samtalade med Jönsson kom det fram att han också länge funderat på nedre bordets framskjutande. Rent fysiologiskt stämmer den med den lilla kunskap jag har om hydrodynamik: det är viktigt att vattenytan klyvs i en så skarp vinkel som möjligt, till skillnad mot båtkroppen under vattenytan som med fördel kan vara mer bullig. Men om det är svaret är oklart. Spantknän Bordläggningen stöttas med två spantknän på vadare sida. Dessa står inte mitt för varandra utan är förskjutna för att knäna ska kunna ha större anläggningsyta mot den smala båt bottnen (se uppritning). Lika dant ser det ut på samtliga bolmenekor jag studerat. På Axel Milds bolmeneka har ett av de ursprungliga knäna kapats av i botten och bredvid originalet finner man idag ett extra knä tillverkat av vinkeljärn (bild 24). 9 Eskeröd, Båtar – från ekstock till trålare. Sida 85 14 Att tillverka spantknän till bolmenekorna av vinkeljärn hade blivit populärt under en period, berättar Jönsson. En innovation han menade vara mindre lyckad, då järnet rostade sönder efter bara några sommar i dessa öppna båtar. I mitt bildmaterial ser man dock båtar med vinkeljärnsspant från det tidigaste daterade fotot 1933 till det senaste 1965. Fast i de båtar jag utifrån foto dokumentationen uppfattar som mest välbyggda och med vackrast linjer är knäna av trä. Akterspegel I akterspegelns nuvarande skick med: torrsprickor, färglager och en bakifrån påspikad lagning är det omöjligt att dra säkra slutsatser, men min bedömning är att den är tillverkad av två delar, vilka är ihop spända med järnhakar (bild 22).Spegeln är tre centimeter tjock alltså samma virkes dimention som botten verka vara tillverkad av. Akterspeglens sidor mot bordlägningen är formade i trappsteg för att följa den klinkade bordläggningen, då borden på ekan inte är fasade i bakändan. (se uppritning) I mitt bildmaterial med bolmenekor går det se båda varianterna, även om det är en detalj som ofta är svår att urskilja. På akterspegelns överkant är det insågat ett motorfäste som man få anta kommit dit efter den byggdes. Hur bolmenekornas akterspeglar i överkant formats ser det ut som om det funnits en vis variation kring. Några är kapade rakt i höjd med översta borden; andra är sågande i en konvex båge mellan dessa punkter och kan variera i höjd; den tredje kategorin är som här på Milds eka kantiga, likt övre halvan av en oktogon. Sammanfogningar Borden är sammanfogade med klinkböjd spik. Spikar som krökts på insidan, så att de bildar en krok som låser fast i trät (se uppritning). Metoden har kanske inte lika hög status inom båtbyggeri som användandet av nitar av järn eller koppar, men är förmodligen lika stark om man lyckas få spiken att dra samman styckena ordentligt. En notering från folklivsforskarna gjort nämner att båten var klinkad med järnnaglar, men om detta syftar på krökt spik eller nit vet jag inte.10 Det går inte se hur Mild fäst: förstäv, spantknän eller akterspegeln med botten. Såväl spik, skruv som tränaglar är möjliga alternativ, varav jag skulle föredra sistnämnd vilket bäst klara de rörelse som trät utsätts för här. Denna metod finns en notering om att de använt på en av bolmeneka i Folklivsarkivet11. Med alla lager färg som är på Milds eka har det inte varit helt lätt att se, men min bedömning är att han spikat fast borden i stäven, spantknäna, akterspegeln och i den kritiska sammansättningen mellan nedre bordet och botten. Redan nämnt är att delarna till botten och till akterspegeln är sammanfogade med järnhakar. En sådan haka sitter också på överkanten på var sida av akterspegeln och håller samman den med övre bordet och relingslisten (bild 23). Vad slags drev eller kalfatring som användes mellan bottenplankorna eller mellan botten och bordläggningen har jag inte fått fram, men min gissning är att det är någon form av fiber: hampa eller djurhår som behandlats med tjära. Utriggare Hela konstruktion med utriggare kräver ett par specialtillverkade järnbeslag. I hembyggdspodden berättar Jönnson att alla smeder runt sjön hade färdiga mått för dessa och de var bara att be dem ta fram beslag till en bolmeneka. 10 Folklivsarkivet i Lund, Arnr: 6687 11 Folklivsarkivet i Lund, Arnr: 6690 15 Utriggarna på Milds eka, är av den typ som oftast ses på de foto jag studerat av bolmenekor. Två raka trästycken som bildar en spets. I spetsen är de sammanfogande med ett tredje trästycke ovanifrån, där tollapinne beslaget håller samman alla delar. Undersidan av beslaget försett med en järnstång, som man fäster mot fribordet. På insidan av relingen sitter andra beslag som man hakar fast riggen i (bild 25). Hela poängen med utriggaren är att öka vridmomentet eller årans hävstångsverkan. Här på Milds eka hamnar vridpunkten 60 centimeter utanför relingen och 110 centimeter från där man greppar åran. Mer är fördubbling av hävarmen gentemot om vridpunkten var placerad på relingen. Åror Årorna till Milds eka är 4.13 meter långa. För att inte behöva lägga en massa kraft när man lyfter årbladen upp ur vattnet, åror är de balanserade. Detta genom att övre delen av åran är extremt tjock: 75 x 125 cm och bara smalnar i själva handtaget. Som tidigare nämnts kan man ana att årbladen varit skålformade, även om det knappt finns något kvar av detta idag. Ett specialbeslag är smitt med den ring som ska träs över tollapinnen (bild 25). På många rena roddbåtar korsar man nästan armarna när man ror, för att kunna maximera kraften i årtagen. Ens greppytor om årorna befinner sig vertikalt om varandra och inte parallellt horisontellt. Detta verka dock inte varit något som kommit till bolmenekorna trotts att de i övrigt anmanat allt som kunnat göra dem till ultimata roddbåtar. I alla fall går årorna på Milds eka inte samman på detta vis och i de få fall jag kunnat bedöma saken på foto ser det ut som här, även om dokumentationen är svag. Tofter De bolmenekor jag sett har två eller tre tofter. Så som jag mins Jönsson utsaga om ämnet var det viktigt att inte roddtoften var fast, då denna skulle kunna justeras efter roddarens längd. Men det mesta i mitt bildmaterial tyder på att inga av tolfterna var fasta och där med inte heller hade någon stöttande funktion för båtens sidor, vilket är vanligt på många andra båtar. Mer säker är jag på att Jönsson betonade att man inte ville ha någon toft placerad framför roddtoften, då man ville har tyngden i båten midskepps och akter här om. De tofter som idag sitter i Milds eka är fastspikade. Tjugotre centimeter breda och tillverkade av ca 2 cm virke. Ytbehandling Milds eka är idag utvändigt målad nyans mellan giftgrönt och mossgrön. Relingslisten liksom utriggarna är vita och invändigt är båten järnoxidröd. Jönsson berättade att gängse behandlingen för att motstå röta var, likt på många platser, att de var år blev insmorda med uppvärmd tjära. En procedur som återupprepades i samband med islossningen. Alla fick då bråttom att komma ut för att fiska gädda, vilka vid denna årstid smakar som bäst. Han berättar också att det var vanligt att folk målade relingslisten i en individuell färg. Ett igenkännings tecken som man kunde se på längre avstånd än vilka individer som satt i båten när alla båtar i övrigt såg lika dana ut på håll. Samma tradition fans runt vättensniporna där skvättbordet försågs med en signalementsfärg.
Efterskrift
Då mitt eget intresse främst handlar om båtarna i sig, har jag ofta avstått från gå upp i båtens mer kulturella roll. Jag har fått vet att det finns material i Folklivsarkivets manuskript del som kunde berätta mer om fisket på sjön. Och det borde gå att samla in historier om båtarnas användning och de som byggde dem, från folk kring sjön. Milds eka, är den det sista bevarade exemplaret av en traditionell bolmeneka? Flatekan generellt, som varit väsentlig för mängder av människor på många platser, varför är dess historia närmast oskriven? Skrivandet om Bolmenekan har också framkallat spörsmål kring vad slags båtar som tidigare korsat Bolmens yta. Har inga segel någonsin synts innan de första fritidseglaren la ut någon gång de första åren av 1900-talet? Vad slags båtar finns rester av på sjöns botten, med tanke på att furu stubben man fann i Hultaviken 2016, bevarats där nere under 10 200 år? Att det rest en skeppsätning på Bolmsö under järnåldern borde väl betyda att båten haft en viktig roll vid denna tid. Hur såg Lagan ut innan de tretton kraftverken kom till på sträckan? Behärskade man transportera större båtar upp och ner på denna led mellan sjön och hav? Under en period på medeltiden var Piksborg en folkrik militärförläggning och handelsplats, vilket borde betyda att sjön var en viktig transportled för folk och varor under denna tid. Användes båtar som liknade klovaskepet från Önnes konstruktion? bara stockbåtar, stockekor eller fanns vid sjön ett mer avancerat båtbyggande som dött ut? Gå det knyta någon av de stockbåts spillrorna man hittat i Bolmen till båtar av typen klovaskep? Och så skulle man gärna vilja ha en åldersdatering av klovaskepet från Önne.
